IMMATERIAL MATTERS

Cecilia Brandt har en förmåga att fånga det sublima, det knappt förnimbara i vår omgivning. Hennes konst ter sig sparsmakad och stillsam vid första anblicken men döljer något under ytan. Detta något griper tag i betraktaren och väcker nyfikenhet. Likt surrealisterna tycks hon utforska det undermedvetna men utan symbolikens övertydlighet. Hon illustrerar istället det undermedvetna med ett reducerat bildspråk som får betraktaren att vända sig till sitt eget inre. Inte högljutt, snarare med en viskning förmedlar hennes målningar en kontemplativ upplevelse skild från dagens överflöd på visuella intryck. Färgerna är subtila och domineras ofta av ljusa nyanser som ger bilderna en nordisk stramhet. Cecilia Brandt applicerar lager på lager med färg på duken vilket ger den en transparens likt en vattenyta. Färglagren kan liknas vid årsringarna på ett träd där varje lager representerar ett visst känslotillstånd. Ibland skrubbar hon bort delar av ett färglager med tvål vilket skulle kunna tolkas som en slags själslig reningsprocess och ett avlägsnande av överflödig materia. Geometrin har en central roll i hennes måleri, i kontrast till de strikta geometriska serierna står hennes ”luftmålningar”, liknande fria flöden.
Cecilia Brandt har länge haft en nära relation till Italien. Likt för konstnärer som Turner och Tancredi har Venedig kommit att märka henne för livet. Staden vars hus reser sig ur vattenytan för att då och då delvis försvinna under den likt ett undergångens Atlantis, är lika vacker som skör. Det är dess flyktighet som skapar besatthet. Denna skörhet avspeglas i hennes måleri och för tankarna till den sinnesstämning som infaller när man vandrar om natten bland Venedigs gränder. Relationen till Rom är mer på ett imaginärt plan men likväl skönjbar i hennes konst. Rom är en stad som är byggd i åtskilliga lager över tusentals år, vissa lager är helt borttvättade medan andra är näst intill intakta. Tillsammans bildar dessa skikt en komplex enhet som påminner om den skapandeprocess som kännetecknar Cecilia Brandts konstnärsskap. Hennes lågmälda bildspråk lämnar inte betraktaren oberörd, målningarna är tidlösa och nyansrika i sin minimalism.

Gustav Beijer
Konsthistoriker och indentent, ansvarig för publikationer, Åmells Stockholm

IMMATERIAL MATTERS

Cecilia Brandt captures the sublime, the barely perceptible in our surroundings.
Her art appears austere and unobtrusive at first glance but conceals something else
beneath the surface. This something takes hold of the observer and awakens curiosity. Like the surrealists, she seems to explore the subconscious, but without overly explicit symbolism. Instead she illustrates the subconscious in a fastidious and withdrawn way that leads the viewer to look inwards to oneself. Not loudly – rather with a whisper, her paintings convey a contemplative experience separate from the visual overload of today’s world. The colours are subtle and are dominated by light shades which give the paintings a Nordic austerity. She applies layer upon layer of paint on the canvas which gives it a transparency, like the surface of water. These layers of colour can be compared to the rings on a tree that reveal its age, each representing a certain emotional state. Sometimes she rubs away part of a layer with soap which could be interpreted as a form of spiritual cleansing and a removal of excessive matter. Geometry plays a central role in her painting, in contrast to the strict geometric series, the “air paintings”, liken free flowing.
Cecilia Brandt has long had a close relationship to Italy and similarly to artists like Turner and Tancredi, Venice has left a deep impression. The city with its buildings that rise up out of the water, only to now and again partly disappear below the surfacelike a doomed Atlantis, is as beautiful as it is fragile. It is the impermanence that creates a haunting fascination. This fragility is reflected in the paintings of Cecilia Brandt and evokes a mood of nocturnal wandering along Venice’s alleyways.
Her relationship to Rome is more imaginary, yet nonetheless noticeable in her paintings. Rome is a city that was built in numerous layers over thousands of years. Some layers have been washed away completely while others are entirely intact.
Together these layers build a complex unity, evoking the creative process which is distinctive for Cecilia Brandt’s work. Her low-key imagery touches the observer, the paintings are timeless and full of expression in their minimalism.

Gustav Beijer
Art Historian and Project Manager, Åmells Fine Art Dealer

EN MÅLNING ÄR EN BILD SOM FÖRESTÄLLER SIG SJÄLV

Betrakta bilden, det som sker utspelar sig innanför dess fyra sidor – vad gäller 
Cecilia Brandts målningar skulle man kunna precisera: mellan de många skikten 
i målningens yta. Underst en träpannå eller linneduk, därefter grundering, oljefärg och tempera i tunna skikt, övermålningar, bortskrapningar, nya färgskikt, bivax. 
Det gäller att vara lyhörd, att med blicken avläsa ytans beskaffenhet; matthet, glans, lyster, patina, penselspår. Färgpigment som förenar sig med dukens textur, färgstoff som blandas till tunna hinnor: målningen som ett membran mellan konstnären och betraktaren – bilden talar till mig. Och så den oundvikliga frågan när näthinnans upp och nedvända bild når syncentrum i hjärnan: vad betyder tecknen, pentagrammen, korsformerna, de förbiglidande strecken? Associationer till väderlekar, händelser vid vatten, nattgammal is med lätt snö, barndomens stängda butiker med skyltfönster bemålade med mjölkig färg i breda stråk. Eller Malevitjs sekelgamla vita kvadrater som börjat krackelera och besudlas av tiden. Tänk på skillnaden mellan engelskans paint, själva målarfärgen, dess konsistens och ytglans och colour, pigmentets kulör. Detta leder tanken vidare till mångfalden av vitheter: vita murar, snö, skare, gipsstoff, damast, vitt ljus, månsken, marmor, kyskhet, renhet…
Det är som om Cecilia Brandts utforskande av fotografiets möjligheter vidgat hennes seende och givit hennes målningar ytterligare en dimension. Fotografiets yta återger reflexer, grader av transparanser, fångar fragment i skärpa och oskärpa. Om fotografierna är ögonblick, tillfälligheter, är målningarna tidsavlagringar, långsamma andetag som frammanar
tystnad och stillhet.

Håkan Wettre
1:e intendent, Göteborgs konstmuseum

A PAINTING IS A PICTURE THAT REPRESENTS ITSELF

Contemplate the painting – what happens takes place within its four sides.
Looking at Cecilia Brandt’s paintings one could say more precisely: between the many layers of the surface. First a wooden panel or canvas covered by gesso, followed by tempera and oil paint in thin layers. Then traces of removed paint next to new layers mixed with beeswax. One needs to be attentive, to carefully observe the nature of the surface; the shimmer, the matte and the shine, the structure and the traces of brush hairs, as well as the scratches. Coloured pigments meet the texture of the canvas and mingle; colour dust blends into thin films. The painting like a membrane between the painter and the beholder; the picture speaks to me. And so the unavoidable question when the upside down image of the retina reachesthe centre of sight in the brain: what do the signs mean, the forms of a pentagram and a cross, the flooding of thin lines? Associations to different weather, incidents by the water, delicate ice with light snow, and the closed shop window from childhood, painted in broad strokes of milky colour. Or the century-old white quadrants of Malevitch that have begun to crackle and get stained over time.
Think of the difference between the English word paint, the substance itself, its consistency and shimmer and the word colour, the colour of the pigment itself.
This makes the thought wander towards the many existing whitenesses: white walls, snow, crust of ice, dust of plaster, damask, white light, marble, chastity, purity…
It is as though Cecilia Brandt’s exploration of the photographic possibilities has brought a further dimension to her painting as well as to her photography.
The surface of the photograph mirrors reflections and levels of transparencies, then captures a fragment either in focus or unsharp. If the photographs are brief moments, even coincidences, the paintings are sediments of time, a slow breath that imposes silence and stillness.

Håkan Wettre
Senior Curator, Göteborgs konstmuseum

Göteborgs-Posten 1991

… En mer distinkt känslighet finner man på Konsthantverkshuset där Cecilia Brandt visar figurer och applikationer. I de senare finns en ton av ett klangfullt Klee-intresse som stundtals lett till ljusa och fuktiga dofter av sinnlig natur. Brandt lyckas således med sina små tygfragment och vertikalt regnande stygn, i det lilla, suggerera fram poetiska landskap. Förutsättningen för denna förvandling är att hon i verken tillvaratagit tygbitarnas olika strukturer – skärpt fragmentens närvaro – och förstärkt färgklangen. När så skett upphör materialets inbjudan till försiktighet ochblir i stället ett effektfullt instrument.

Mårten Castenfors

Pressrelease

Cecilia Brandt måleri och foto

11 dec - 22 jan 2006

Cecilia Brandt visar i sin utställning både måleri och en serie foton, som trots sina olika motivvärldar har en tydlig samhörighet med varandra.
Hon arbetar i en abstrakt tradition med återkommande motiv som korsformer, pentagram och andra geometriska former. Det är ett avskalat och formmässigt rent måleri, där målningens magi tycks finnas i själva skiktmåleriet. Cecilia blandar olja, tempera och bivax på duken och ofta appliceras upp till tjugo lager färg som ger en lyster och transparens till ytan.
Motiven kan associeras till platser, tillstånd och personliga upplevelser som formuleras till en visuell och skör poesi.

Agneta von Zeipel

Konsthallschef, Bohusläns museum

Cecilia Brandts konst är ytterst finstämd och stilla. Ibland skildrar hon i sina målningar själva luften som vibrerar. Hennes bilder kan också kännas som tunn levande hud. I ljusa toner bygger hon upp sina kompositioner där några oregelbundet placerade vita fläckar ger hela bildens harmoni. Med minimala medel i måleri eller foto tar hon fram en antydd,hemlighetsfull form som lockar ögat. Man kan ana en ton av tidigt renässansmåleri i Cecilia Brandts sublima konst.

Lena Boëthius
Tidigare 1:e intendent vid Göteborgs konstmuseum

Konstfrämjandet, Örebro

Nerikes Allehanda 15 maj 2004

Bilder som upplevs bäst med känslan

VAD SER VI? Varför tycker vi att vissa saker föreställer något medan andra inte gör det? Frågorna väcks när jag besöker konstnären Cecilia Brandis utställning på Konstfrämjandet i Örebro.
Cecilia Brandt kommer från Karlskoga, men bor sedan länge i Göteborg.
Hon har haft en rad separat- och samlingsutställningar i Sverige, mestadels i Göteborg, och även ställt ut i EU-parlamentet i Bryssel. Den aktuella utställningen på Konstfrämjandet är hennes första på ”hemmaplan”.
Att vandra genom de två rummen med Cecilias målningar är som att meditera. Motiven är avskalade, till synes abstrakta och färgskalan mild och dov i tonen. Bilderna talar inte till förnuftet. De upplevs bäst med känslan. Jag rekommenderar att stilla vandra förbi dem, bara titta – inte tänka. Tittar man länge framträder kanske en dörr som öppnar sig på glänt, böljande vågor eller aprikosfärgade koraller. Till viss del frammanas bilden av tavlans titel, men också av betraktarens egna fantasier och erfarenheter. För vad ser vi egentligen? När blir en bild, med ytor och ljus, något mer än bara former och färger? Vem bestämmer det?
En nyckel till Cecilias bilder finns i de laminerade fotografier som är monterade på aluminiumplåt och som också ingår i utställningen. Kanske har de använts som studier till det slutliga resultatet? Eller kom de rentav till efter målningarna?
Fotografierna visar brottstycken av naturen och arkitektoniska detaljer. Där är pelare som speglar sig i ett blankt marmorgolv. Mönstrad mosaik. En molnig kvällshimmel över en bergig horisontlinje. Föreställande former som ibland spelar ögat ett spratt – kristallglasen som syns genom skyltfönstret med dess speglingar och skuggor förvirrar seendet.
Cecilia Brandt bjuder på ett fascinerande gränsland mellan abstrakta och konkreta former som kräver mycket av betraktaren men som också ger mycket tillbaka. Den halvöppna dörren väcker ett bortglömt minne till liv. De små målningarna av, vad som liknar, trädgrenar och blad som speglar sig i vattenytan luktar sommar. Formerna inger ro. Färgerna skänker vila. Vill man stoppa in motiven i ett föreställande fack går det bra. Vill man det inte går det också bra.

Johanna Berglund

Göteborgs Konstförening

Göteborgs-Posten 19 februari 2005

Genom dis och dimma

I rummen på Göteborgs konstförening löper en ton av lyhört lyssnande och varsamt inväntande. Cecilia Brandt visar målningar och foton. Gemensamt för dem är ett tydligt intresse för det svårgripbara och för ljus. Ljus som rörelse eller befintlighet. Bilderna beskriver förnimmelser.
Målningarna är stabilt och lugnt kvadratiska, målade i tunna skikt, med mycket vitt inblandat. Flera vilar i ornamentala mönster, det är ofta vackert och behagligt, men mindre intressant än de mer svårfångat svävande framställningarna. Såsom den varmtonade Soldans som förmedlar närhet och bubblande lätthet, men också ristad sårbarhet.
Här väcks olika associationer, från planetvärldar till molekylära sammanhang, från andliga sfärer till gasväv, men att låsa fast en betydelse eller innebörd verkar ovanligt omöjligt. (Det är väl då inte så konstigt att jag sedan såväl på språng över snömarken som inför luddfiltret i torktumlaren blir påmind om Brandts bilder).
Några målningar kallade ljus är som landskap sedda genom dis och dimma, samtidigt vänder det åt andra håll, med lätta skuggfläckar, ett uppdykande blått färgstråk och förbiblåsande skiftningar. Kanske skönjer man också stenar, tyngd byter plats med sin motsats. Just denna omvändbarhet är viktig, men svår att definiera. Cecilia Brandts bilder är en sökande verksamhet, för att hålla gränsen mot det vaga eller stumma måste hon vara ytterst noggrann.
I korridoren visas tolv förvånansvärda färgfoton, bilder av mark, vatten, snö eller något man inte genast känner igen. De har också en sinnlighet som känns hudnära, utan att vara avbildande. En nuddande snabb blick, som samtidigt inrymmer en bredd, rör sig över ytor och djup, mellan närhet och avstånd, mellan det punktvisa och utsträckta, mellan det preciserbara och det undanglidande. Häri är de besläktade med målningarna. Men reflexen av faktisk verklighet – till exempel en blick tvärsöver älven – har ju en egen kvalitet.
Cecilia Brandt följer med övertygande allvar sin egen kompass över oskyddade marker, och förtydligar, i närheten till det undanglidande, vad konst kan vara. Men det är endast möjligt att verifiera på plats.

Lisbet Ahnoff

Konsthallen, Bohusläns museum 2005

Bohusläningen december 2005

Lager på lager i stillsam färg

UDDEVALLA: Man bör ta det med ro när man kommer till Cecilia Brandts utställning på Konsthallen i Bohusläns museum. Hennes bilder är stilla och lågmälda och kan behöva tid för att kommunicera.
– Meditativt, beskriver hon själv: Men det betyder inte att hon må lar i stillhet. Inte alls. Arbetet kan vara mycket intensivt.
– Oroliga själar gör lugna målningar, säger hon.
Det vilar något stilla och vilande över bilderna, vare sig de är målningar eller fotografier. Inga tydliga motiv, mer svårfångade aningar av dem.
– Det här är en lampskärm som jag lade i brunnen på Järntorget och fotograferade. Jag söker en viss form.
– Det här är speglingar i vatten. Det var översvämning i Venedig Och man såg golvet genom vattnet. Fuktfläckar i botten på tömda parkdammar, speglingar igen. Målningarna är ljusa, de största försvinner nästan mot den vita väggen men består, när man tittat närmare, av geometriska figurer. Pentagram och korsformer är vanliga
– När jag får rätt ljus på uppstor en rörelse, förklarar Cecilia Brandt.
Hon målar i lager på lager, med bivax löst i terpentin i temperaemulsion eller oljefärg. Bivaxet hjälper till att skapa den speciella milda tonen och en särskild yta som också talar till känseln. Numera ställer hon bara ut fotografi och måleri. Hon har haft en period med textila material, men började ganska snart måla på dem och övergick så småningom helt till måleriet.
– Men det finns de som tycker att mina foton och målningar påminner om textil, säger hon och ser sig omkring. Hom arbetade likartat med de textila materialen, tunna tyger i tunna skikt på varandra. Allt hänger samman.
Färgerna är av det mildaste milda slag, men de finns där. Den som tar sig tid att vandra runt utställningen kommer att få en upplevelse också av färgen, det var samma lätta blå, det dimmiga rosa och stilla gula.
– Min ateljégranne tyckte att jag skulle passa i Bohuslän, på grund av ljuset, säger hon. Och så handlar det mycket om vatten, det har vi redan märkt. Vatten har hon nära sig även vid ateljén. som ligger i Klippan i Göteborg. Med kameran i hand har hon strövat i hela Göteborg, förstår man när hon berättar om motiven.Här flimrar förbi en damm i Hagaparken, slagghögar på Hisingen och – återigen – fontänen på Järntorget. Men dokumentära bilder är det inte. lngen skulle spåra motivens bakgrund utan konstnärens egen hjälp. Själva bilderna berättar om något annat än en exakt stadsmiljö.

Marita Adamsson

Göteborgs Konstförening

Göteborgs-Posten 23 januari 2000

Mot formen från två olika håll

Både det konkreta och det abstrakta måleriet har haft hög status sedan det föddes, men har relativt få renläriga uttolkare. Icke desto mindre borde denna typ av måleri ändå ligga rätt i tiden, med ett stadigt ökande form- och arkitekturintresse. Att vilja uppleva bärande och buret i två dimensioner, eller en ordlös form som musikalisk slinga är enklare än för bara ett par år sedan. Både Cecilia Brandt och Per Kesselmar rör sig i formproblemens fåra, med ett liknande temperament men med stora skillnader i målningarnas själva uppbyggnad.
Per Kesselmar visar på Galleri 1 ett tiotal verk som med få undantag benämns Utan titel. Olja på järnplåt är det genomgående materialet och färgskalan följer, åtminstone vad ögat först kan uppfatta, den vita, grå och svarta. Formerna är enkla, geometriska och koncentrerade. Ofta möter en större kvadrat eller rektangel fyra mindre instick, vilket ger ett närmast arkitektoniskt intryck. Utsparade kanter, ibland runt om likt en ram, ger också vid handen en sorts ärlighet, en redovising av verkets förutsättningar. Färgen är mycket tjockt pålagd - i lager på lager skapar den en relief - och allt det ljusa blir en egen materia som förlängs ut i rummet till ett nästan påtagligt dis, eller färgeko (vilket också används medvetet i de två verken med titeln Reflektor). I mötet med Kesselmars måleri är det svårt att stanna vid former och färger. Den ljusillusion och stillhet som kommer till uttryck är mycket meditativ, nästan andlig - men utan mysticism. Även om måleriet på många sätt är sin egen materia öppnar det för ett oändligt antal uttolkningar och associationer.
I flera av målningarna på Cecilia Brandts utställning på Göteborgs Konstförening finns också en formmässig renhet med horisontaler och korsformer. Det är emellertid en konst som verkar ha kommit från andra hållet, från en föreställande värld som mer och mer abstraherats. Här är materialet olja, tempera och bivax på duk, övermålningarna är många, färgen levande, krackelerad och målningarna över huvud taget mer organiska. Inte bara titlarnas många tillstånd, platser, vatten och blommor antyder detta, utan också graden av rörelse. Eller kanske ljud: tunna rutmönster bildar improvisatoriska ackord mot en bakgrund av vibrerande geometri, medan det som verkar vara kobbar till havs plötsligt blir revor, sprickor.
Färgskalan hålls nästan helt mellan det gula, gröna, turkosa och blå. Det är ömsom skirt, genomlyst, nästan ömtåligt, ömsom dovt, kraftfullt. Cecilia Brandts måleri är, liksom Kesselmars, svårfångat trots eller på grund av sin tuktade form. Där Kesselmar uppenbart inte brytt sig om att skapa den perfekta kvadraten, låter Brandt färger bryta igenom som rubbar balansen.
I övrigt finns det förstås ingen anledning att ställa dem sida vid sida - förutom att de råkar ställa ut samtidigt i samma stad. Desto tacksammare då att kunna se hur abstrakt på olika sätt möter konkret.

Ulrika Stahre

Kent Karlsson, Cecilia Brandt, Gerlesborgsskolan

Bohusläningen 16 juli 1997

Minnets magi

Det vilar en stämning av hågkomst, eftertanke och sorg över två aktuella utställningar i norra Bohuslän. Väl använda skor utstrålar en särskild känsla av nostalgi och magi. Vem har inte kvar första barnets första skor som relik i någon gömma därhemma? Vem har inte van Goghs välkända teckning av snedgångna kängor inpräntade på näthinnan för all evighet? Och hur många av oss förmår slänga ett par väl ingångna fotbeklädnader innan de så när faller sönder?
Den här fascinationen över skor har konstnären Kent Karlsson utvecklat till en installation som nu upptar övre delen av Gerlesborgsskolans utställningskorridor och som han av någon anledning kallat Solips (antagligen efter den filosofiska termen solipsism). Det handlar inte om naturella skor, som man kunnat se högar av installationer i andra sammanhang, utan skulpturala avgjutningar i betong. 63 par väl använda fotbeklädnader i olika storlekar, lågskor, barnskor, stövlar, kängor, tofflor, mockasiner har han gjutit av och placerat i en ring. I mitten har han ställt ett par grova kängor med hål för stearinljus i den utfyllande betongen. Det är som om dessa skoskulpturer representerande en hel släkt samlad runt sitt överhuvud, som ett visualiserat släktträd. Skor, särskilt kängor, och särskilt de väl använda är ju väldigt skulpturala genom att varje par med tiden utvecklat sitt personliga uttryck, som en spegel av sin bärare.
Installationen med sin gruppkänsla och sin strålkraft av tillbakablickande förefaller lite som ett svar på andra skulpturala konstverk med gruppeffekt. Mest uppmärksammad är Antony Gormey's företag att låta knåda 40.000 lergubbar, alla med individuella uttryck, till en utställning på Malmö konsthall.
Cecilia Brandt anknyter till eftertänksamheten med sina meditativa målningar, där vissa figurativa teman går igen; madonnan, kupolen och ängeln. I bilden Röd ikon anknyter hon tveklöst och med fin suggestion till den klassiska ikonbilden av madonnan. Hon har också givit bilden samma patina av åldrande, av nötthet, kanske från alltför ivriga tillbedjares kyssar så att huvudformen bara anas bakom ett skimrande rött och guld. Annars är det främst blått och gult som återkommer i hennes måleri, blått för minnet, som i bilden Intryck från resa med sin odefinierbara lätt symboliska portantydan. För det mesta arbetar hon med mycket strama och enkla former och kompositioner, låter mest bara färgerna växla. Ett välkommet avsteg från stramheten har hon tagit i målningen kallad Gestalter i vatten. Den förmedlar en suggestiv känsla av flyktighet med sina tre antydda kroppar som antingen speglar sig i en skimrande vattenytan eller urskiljes svävande i vattnets djup.

Britt Nordberg

Galleri Sander, Norrköping

Norrköpings Tidningar 11 februari 2006

Lågintensivt ljusmåleri

Måleri, foto

Cecilia Brandt visar i sina målningar på Galleri Sander lättast tänkbara handlag. De återkommande motiven kan vara pentagram, kors och slingrande organiska former, men man slås främst av genomskinligheten i bilderna. Hon blandar olja, tempera och bivax för att få fram en skir och skör lyster. Ett milt ljus som strömmar genom de tunna färgskikten.
Hon ger prov på ett i bästa mening lågintensivt konstnärskap. Det är lätt att ladda den här sortens måleri med allt för höga spänningstal. Cecilia Brandt skapar istället en balanserad och behagligt rofylld atmosfär, vilket inte betyder att utmaningarna saknas.
Det finns något provokativt i det avskalade och lågmälda. Något som kräver att avståndet mellan betraktaren och bilderna reduceras.
Det är en liten utställning. Åtta målningar och tre fotografier, som befinner sig i samma känsloregister som målningarna. Det är inget fel på dem heller, men de understryker i första hand det konstnärliga temperamentet och tillför inget avgörande.
Det gäller enligt min mening också teckenmystiken, som skulle kunna tyda på ett ockult intresse. Magin finns dock i sättet att handskas med färgytan. Symbolerna – pentagrammen och korsen – fungerar mest som tillfälliga och slumpmässigt valda orienteringspunkter för blicken.

Pauli Olavi Kuivanen

Galleri Sander, Norrköping

Folkbladet, Norrköping 6 februari 2006

Milda mönster efter något som hänt

Det är en sparsmakad utställning hos Sander – som särdeles väl anpassad till det lilla galleriet. Cecilia Brandts målningar är tunna och lite undflyende, på en temperagrund har oljefärger tunnats ut och ytterligare förtunnats med lager av bivax, ytan får en särskild lyster, bilden är som inte riktigt framme, inte helt närvarande. Det ger en spännande osäkerhet. Det kan vara speglingar av något som finns i närheten. Det förstärks av några fotobilder där vattnet har avgörande betydelse. En översvämmad vacker kyrka i Venedig – en ögonblicksbild där solen ger stark reflex – berättar om gammalt mönster i ett golv, färgerna är drömvackra. Ett vintermotiv är sagolikt, frostigt, osannolikt, utan horisont. Här är en fontän i Hagaparken i Göteborg, nog så konkret, men den är stängd och har sin egen struktur. Speglingar här också, reflexer i resterande pölar mot smutsigt betongfundament. Korsmotiv återkommer i lite olika modeller, något oklart är det nog här också, men de upprepas rytmiskt, nio pentagoner är andra symboler som inte ges någon vidare förklaring till. Annat än att det finns en värld bortom, för den som ännu har förmågan att uppfatta. Cecilia Brandt är från Göteborg och har allra mest ställt ut i västa landsdelen, men förekom i tävlingen Utmed Strömmen som var för några år sedan. Första Norrköpingsutställningen är det i alla fall.
Ett angenämt möte.

Brittmarie Engdahl
 

Länssjukhuset Ryhov, Jönköping

Jönköpings-Posten 1990

Orientalisk doft

I Blomstergången på Länssjukhuset Ryhov, där tillfälliga utställningar visas, doftar det liksom tungt av orientaliska kryddor och skimrar det magiskt och mystiskt som av Byzans prakt. Cecilia Brandt, född 52, konstnär i Göteborg, visar dussinet bilder. Det är små textila collage. Hon målar och blandar stofferna, grova strukturer med de allra skiraste. Färgen glöder. Bilderna är praktfulla miniatyrer. Hon lägger stofferna lager på lager. som drömmar väver hon dem samman. Jag ser igenom lagren, sugs in i bilderna, försjunker i dem. Jag går in i en "Gammal stad', dras in i ett "Gränsland" och möter en "Ängel" under lager av stoffer. Ett nervigt löv flimrar förbi. Cecilia Brandts textila collage kan ses som praktfulla miniatyrer, sensuella fragment, hemliga trädgårdar, vibrerande strängar. Under tio minuter passerade 73 personer den lilla utställningen. Ingen stannade till, ingen tycktes se prakten, känna dofterna eller ta sig tid att drömma bort. Är det synd om människan?

Christina Hamrin

Galleri Sander, Norrköping

Norrköpings Tidningar 11 februari 2006

Lågintensivt ljusmåleri

Måleri, foto

Cecilia Brandt visar i sina målningar på Galleri Sander lättast tänkbara handlag. De återkommande motiven kan vara pentagram, kors och slingrande organiska former, men man slås främst av genomskinligheten i bilderna. Hon blandar olja, tempera och bivax för att få fram en skir och skör lyster. Ett milt ljus som strömmar genom de tunna färgskikten.
Hon ger prov på ett i bästa mening lågintensivt konstnärskap. Det är lätt att ladda den här sortens måleri med allt för höga spänningstal. Cecilia Brandt skapar istället en balanserad och behagligt rofylld atmosfär, vilket inte betyder att utmaningarna saknas.
Det finns något provokativt i det avskalade och lågmälda. Något som kräver att avståndet mellan betraktaren och bilderna reduceras.
Det är en liten utställning. Åtta målningar och tre fotografier, som befinner sig isamma känsloregister som målningarna. Det är inget fel på dem heller, men de understryker i första hand det konstnärliga temperamentet och tillför inget avgörande.
Det gäller enligt min mening också teckenmystiken, som skulle kunna tyda på ett ockult intresse. Magin finns dock i sättet att handskas med färgytan. Symbolerna – pentagrammen och korsen – fungerar mest som tillfälliga och slumpmässigt valda orienteringspunkter för blicken.

Pauli Olavi Kuivanen

Nöjesguiden 4 mars 2005

I Cecilia Brandts konstnärskap möts stramt och mjukt i ett återhållet inkännande tonläge. Målningarna kan ses som ett slags bilder av själva arbetsprocessen. Meditativt må vara ett slitet ord, men här är det oavvisligt på sin plats.

Pontus Hammarén